Dagen därpå åt jag lite bär och allt flöt på. Min syster var än inte funnen. Hon var säkerligen borta nu. Jag var åtta år och lever ensam i en djungel. Jag började lukta illa och det var snart dags för ett bad. Först skulle jag gå till det nu nerbrända trädet. Jag gick och tittade på det. Längre bort såg jag ett par blommor och en sten. Och då fick jag en ide. Att göra en fin begravning är alltid uppskattat. Hur mycket jag än grät när jag plockade blommor och la dem fint på gräset vid trädet. Sedan pussade jag stenen, torkade tårarna och begav mig för att bada. Jag satt ner vid kanten av det iskalla vattnet. Tittade ner i sjön och såg min spegelbild. Jag såg mig själv i vattnet. Såg hur ljusstrålarna fick det att se ut som om jag var full med ljus. Som om jag var full med glädje. Den glädjen som jag en gång hade när min syster hämtade mig med sin bil från skolan. När vi körde om ett snabbmatställe utan att mamma och pappa visste. När jag och hon badade vid en sjö nära vårt hus. och hon brukade ta tag i min hand och hoppa ner i vattnet. När vi var på zoo och tittade på aporna. Hon viskade ser du hur aporna lever? Som vi, fast instängda. Deras intelligent skiljer sig inte så mycket..
Jag saknar henne och hennes mjuka röst. Nu är allt borta och jag vet inte var jag ska ta vägen.
Jag saknar henne och hennes mjuka röst. Nu är allt borta och jag vet inte var jag ska ta vägen.